Stockholm, 1986. Stadsministern har skjutits.

Det dygn som passerat sedan det ofattbara hände har varit det mest tumultartade i svensk kriminalhistoria. Efter en enorm polisinsats greps en misstänkt snabbt och fördes till Rikspolishuset på Vasagatan 27 i Stockholm, skrattandes och skrikandes om att “detta bara var början”. Ingen tog honom på allvar – tills han kort därefter försvann spårlöst ur sin häktescell. Dessa ord och hans plötsliga försvinnande är tillräckliga; polisen arbetar nu utefter skäliga misstankar om ett bombhot i staden.

Polisen har satt ihop en särskild utredningsgrupp med spetskompetens inom krissituationer av detta slag: Ni. Ert uppdrag är att, om hotet är verkligt, lokalisera och desarmera bomben. Ni kommer arbeta tätt ihop med den jourhavande väktare som regelbundet patrullerade utanför mannens cell, och som var den första att upptäcka flykten.

Den misstänkte hotade med en katastrof inom 24 timmar, nu återstår det bara en timme innan tiden rinner ut. Hela Sverige väntar med spänning och stigande panik. Arbetsteorin är att ni ska kunna hitta ledtrådar till var bomben är gömd i den misstänktes cell. Men den ser ut att vara helt tom. Eller?